Hej!

Ytterligare litteratur från kursen, Drama och berättande, plöjs igenom och alla ni som gillar att läsa och studera vet att ju mer man tar in och fyller på i det befintliga (alltså i ens huvud och vetande) mer komplicerat blir det. Inte bara att smälta och sätta samman, utan att förhålla sig till och reflektera över för mer man lär, desto svårare att greppa. Eller är det bara denna första bearbetning i huvudet? Innan saker kommer på plats och klarnar?

I kapitlet Blodet droppar … - om barns berättande (2002) som Eva, Åsa och jag ska presentera på nästa närträff i Karlstad, så har vi läst om Ulf och Ulf.

Ulf Palmenfelt, etnolog från Gotland som har sitt intresseområde inom barns och ungdomars folklore. Sedan 1980-talet har han samlat på barns berättelser, kedjebrev och lekar. Även utgivit flera böcker med vitsar och spökhistorier m.m. Har själv inhandlat ett par till mina barn med både Bellman-historier (alla har varit förtjusta i dessa när de själva fått välja och bestämma, dvs. inte min favorit eller val) samt ett par spökhistorieböcker både barnens och mina. Har producerat en och annan pjäs i temat Spökhistorier i de barn och ungdomsgrupper jag lett i Drama och teater.

Den andra Ulf är Ulf Ärnström som är utbildad psykolog men numera verksam både som aktiv scenberättare och som utbildare och teoretiker. Även utgivare av boken jag presenterat i tidigare inlägg Varför? Handbok i berättande pedagogik, 2013. Åsa och jag sammanfattade vår upplevelse av dem båda efter vår första genomläsning som positiva och barnkära. Barnkära i den bemärkelsen att de båda verkar ha ett genuint intresse för barn och ungdomar, för att vilja se, höra och förstå sig på barn och ungdomar de möter. Kanske känner Åsa och jag igen oss i detta intresse för att möta och se barnen runt omkring oss, vi har ju valt att arbeta med dem.

Det som förbryllar mig är hur de båda tar mina tankar om skrivandets kultur och det magiska med muntligt berättande och ger det nytt ljus och mening. För båda sätter ord på det som jag sysslar med, nämligen drama, detta pedagogiska förhållningssätt att utnyttja och använda kropp och röst i gestaltning för lärande och bearbetning av upplevelser för att äga sitt eget vetande. Ni kan även kolla in Margret Lepp och Viveka Rasmussons definitioner av drama på dramapedagogen.se. http://www.dramapedagogen.se/dramapedagogik.php

Så här berättar Ulf Palmenfelt om det muntliga berättandet

"Det som är kännetecknande för berättelserna är att de skapar mening. Det gäller alla typer av berättelser, även de humoristiska. De vanligaste ämnena för vitsar i den svenska kulturen är sprit, alkoholism, död och förhållandet mellan könen. Det är svåra frågor som berör oss och som vi saknar andra kanaler för att hantera. Gå till vilket samhälle som helst och ta reda på vad vitsarna handlar om, så har du samhällets svaga punkt. Gå till vilken individ som helst och lyssna på vad den människan berättar vitsar om, så hittar du vad som är traumatiskt och ångestladdat hos den individen." (Ulf Palmenfelt, s. 191-192, Berättelsens röst, 2002)

I vårt berättande så ger vi vårt liv mening, vi skapar sammanhang och identitet genom att berätta om våra upplevelser och de händelser som vi är med om eller återberättar. Ulf Ärnström praktiserar det som Ulf Palmenfelt formulerar runt om i landet men främst i Göteborg där han arbetar både inom förskola och grundskola med att utbilda lärarna att visa på sitt berättande. Barn gör ju inte som vi säger de gör som vi gör. Så att börja med lärarnas egna livsberättelser är uppstart för att ge barnen möjlighet att utveckla sitt muntliga berättande.

"Fram till idag har böcker om barns språkutveckling slutat när det är dags att börja berätta. Man har inte sett förmågan att skapa och förstå berättelser som en del av den processen. Men det finns utvecklingsmönster i barns berättande och det finns också stora skillnader i hur väl barnen behärskar olika typer av berättarmönster och genrer. Barns berättande utvecklas olika i olika samhällsklasser, kulturer och familjer. Och vuxna har en oerhört stor betydelse för den utvecklingen.” (Ulf Ärnström, s.196 Berättelsens röst, 2002)

Så kanske har den första förvirringen hos mig själv fått form och mening i mitt huvud genom att jag formulerat dessa tankar till ett berättande för dig. Kanske inte i muntlig form men jag har genom skrivandets konst formulerat och delat med mig av mina tankar och givit dem en ny form. Vill främst lyfta våra möten t.ex. Här i Teaterskafferiet där vi ses och har pedagogträffar som mitt berättande börjat. Ibland så bara känner man en saknad av mening med det man gör, något saknas. Jag har funderat och funderat och på våra pedagogträffar så kommer frågor och ibland är det outtalade önskningar som inte hörs formuleras men man känner dem. Det är något man vill nå men likt Alice i underlandet så står jag envist kvar och frågar den där knasiga katten om vart jag ska gå och fast jag har läst dessa ord så många gånger så får de inte riktigt fäste. Katten säger - Om du inte vet vart du ska, spelar det ingen roll vilken väg du tar. Så kanske blir det först i våra möten på pedagogträffarna som vi skapar mening åt det vi ännu inte hunnit uttala. Vi måste bara lära oss att använda vår röst och utnyttja det muntliga berättandet.

 Och med dessa skrivna ord bjuder jag in till nästa träff den 2 mars kl. 11.30-14.00 då tränar vi först rösten med Eva Hallbergoch blandat med lite kaffefika formulerar vi våra första tankar om berättande. Vad har du för erfarenhet av berättande? Vad betyder/är berättande för dig? Inte nödvändigtvis sagoberättande, utan din personliga relation till berättande och berättelser. När och hur mötte du berättande för första gången? Vad har berättande/berättelser för roll i din vardag/jobb? Vad väcker ditt intresse för berättande/berättelser, vilken form av berättande/berättelser?

/Malin